Jag började skriva min första bok, Orent ackord, medan jag fortfarande arbetade på Scania i Södertälje. Jag tyckte att det saknades böcker som handlade människor som mig och mina arbetskamrater och våra problem. Mina fyra första böcker handlar på olika sätt om Scania och Södertälje – men det kunde lika gärna gälla en annan stor industri i en annan stad. Orent ackord är en samtidsskildring, som i mycket tar upp arbetsvillkoren på verkstadsgolvet – som är lika för hundratusentals arbetare och tyvärr inte har förändrats särskilt mycket sedan boken skrevs. Metallarbetarförbundet upptäckte att många av deras unga medlemmar gillade boken och gjorde en egen upplaga som har gått ut i 15.000 ex. När blodrosen slår ut är en historisk roman, Kalsonger med gröna älgar en ungdomsbok som bl a skildrar hur det är att växa upp i skuggan av den stora fabriken (min pappa jobbade också på Scania), Varken varken eller eller är en framtidsvision. Jag brukar kalla de här fyra böckerna min Scaniakvartett. I sju år arbetade jag på Scania, det tog åtta år att skriva om erfarenheterna därifrån.
Sedan har mitt författarskap gått vidare. Jag har skrivit två böcker till om huvudpersonerna i Kalsonger med gröna älgar. De utspelas när jag var ung och miljön är fortfarande Södertälje, men Scania spelar ingen större roll i böckerna.
Annars kan man säga att drivkraften i mitt författarskap är en nyfikenhet på det samhälle och den tid jag lever i. Hur ser Sverige ut i dag, vad är bra, vad är dåligt, varför har det blivit så, vad kan vi göra åt det som är dåligt, vart är vi på väg? Det är den nyfikenheten som får mig att skriva en bok som Den tidlösa komedin Inferno, där jag försöker fånga dagens svenska samhälle i många olika skikt. Men det är också den nyfikenheten som får mig att stöta på historier som den i Blåögd – som bygger på verkliga händelser jag läste om i en engelsk dagstidning. Eller att ta ett jobb med en skrivarverkstad på den fritidsgård där jag lärde känna Bawer Coskun, som berättade den historia som kom att leda till boken Sent ute. Eller till att tillsammans med Friteatern åka ut till en skola med muslimska barn för att skriva en pjäs – och så småningom en bok – om kulturkrockar mellan svenskar och muslimer – Det finns inga skridskor i öknen.
Sedan 1999 har jag nästan bara skrivit ungdomsböcker. Det ena har gett det andra, böckerna och pjäserna har lett in i varandra. För mig är mina tonårsböcker en sorts samtal mellan den vuxne jag – författaren – och tonåringen jag, som fortfarande bor kvar i mig. Den vuxne jag berättar saker för tonåringen jag som den vuxne jag tycker att tonåringen jag borde ha funderat över när han en gång fanns. Jag anser att den viktigaste egenskapen för en barn- och ungdomsförfattare är att han eller hon kommer ihåg hur det var – och det tycker jag att jag gör. Ibland undrar varför jag är så barnslig att jag har fastnat i tonåren, varför jag i bok efter bok ältar de problem man har i den åldern. Jag tror att det beror på att de stora livsfrågorna är som mest brännande för många människor under de åren. När jag i böckerna samtalar med tonåringen jag gör jag det samtidigt med tusentals läsare – och jag kan knappast tänka mig något mera meningsfullt än ett samtal med unga människor om de stora livsfrågorna.